Välkommen till mitt nya köksbord!

Jag har bytt adress. Vi får se om jag gillar wordpress bättre, det känns i alla fall så nu.
HÄR hittar ni mig från och med idag.

Ledigt är aldrig någon vila

En hel sommar, det första sommarlovet sedan 1983, 22 år sedan jag var så totalt ledig. Däremellan; uttråkad diskare, värdelös jordgubbsplockare, galet snabb tillverkare av tandläkarutrustning, hyfsad i hemtjänst, stressad på ålderdomshem, livrädd cocktailservitris i kilt, vårdslös bartender, snajdig hotell-allt-i-allo, receptionist, hemtjänst igen, valhänt lokalredaktör, uppjagad nattchef.
Det är helt vansinnigt länge sedan jag hade en sommarsemester. Borde jag inte ha njutit lite då?
Nä, jag tycker nog nästan att det är skönare att få börja jobba.
Det låter ju koko, men faktiskt. När man jobbar så vet man vad som gäller. Upp när klockan ringer i ottan, duscha på tre minuter, kasta i sig flingorna, kuta som klüftan ned till bussen med blött hår och frysta lunchlådan kvar på diskbänken – åtminstone varannan dag. Torrt, ihopkrympt äpple tronar på skrivbordet bredvid pappershögarna. Trygghet och rutin. Fullt i in-boxen. Business-as-usual.
Semester däremot. Då ska man njuuta. Soova. Ääta gott. Vila... dricka kallt vitt vin. Sola. Umgås! Man förväntar sig alla de här sakerna, man rent av förtjänar dem. Man har pratat ihjäl sig på hundra fikaraster sedan i april om vad man ska göra på sin långa semester. Hääärligt! sammanfattar alltid hela grejen.
Sanningen:
Soova... barnet vaknar 06.00. Hon fattar inte att det är "semester". Hon vill ha gröt. Kanske lite smör med en macka längst underst. Hälla mjölken upp och ned. Ingen haklapp på. Och gärna ut och leka bums. Helst före 07.00.
Sommarens bottennapp: klockan 03.35 när barnet leker vilt i sandlådan och mamman sitter på kanten med en sandig plastplastbil i knät och en tom, nästan död blick. Strålande sol, ja visst. Men inte ens grannens småtuppar är uppe. Det kollar vi upp, sisådär i fyrasnåret (tuppin sovää). Därefter tar vi en uppfriskande pjomenad genomt ett kusligt öde Främby. När den yrvakna pappan tar förmiddagsskiftet är klockan 06.25. Inte heller han får chansen att träffa småtupparna. Eller grannarna.
Äääta gott... jovars. Kanske första gången man släpar ut klotgrillen och gnuggar bort förra årets fastgjutna kött. Men "ska vi grilla ikväll?" börjar allt eftersom sommaren fortgår låta mindre som en inspirerad idé och mer som ett hot om magsjuka. Gallret har sedan länge upphört att diska sig självt och börjar likna en vidbränd souvlaki oå en sämre sylta i Grekland.
Dit vi tyvärr inte kom i år. Heller.
Och dessutom: semester innebär att man laaagar mat två gånger om dagen. Och diskar tre gånger. Minst – för däremellan fikas det. Till slut står man där och skriker, helt okontrollerat: men hitta på nåt själv då för faan! Jag har slut på idéer. Åk och köp en pizza då om du är så hungrig! (och så gör man det, för hungrig är man, brummar iväg i ilfart och köper en Calzone till honom och en vego till sig själv. Barnet hatar pizza och får en burk med dillkött. Värmd i mikron. Ännu ett exempel på uselt föräldraskap).
Vila. Det gör man bara inte. Man renoverar. Först ringer man på en offert från en hantverkare, börjar hyperventilera över kostnaden, överväger svartjobb trots alla tidigare moraliska ställningstaganden, fegar ur – och säger: men hur svårt kan det vara?
Fyra veckor senare, tio stoora gräl senare, i ett moln av sågspån och i en stank av otorkad färg står man där. Och ringer hantverkare. Till fullpris, gärna på jourtid.
För på måndag börjar jobbet igen.

Pedofiler överallt. Du kommer inte undan

Det fanns en man som åkte runt på moppe i min barndoms Gagnef. Han såg skum ut. Skum och lite arg. Aldrig hejade han, bara blängde. Inte visste vi vem han var heller, hade han barn, fru, gillestuga, såg han på Dallas?
Så vi bestämde oss en dag för att han var jättefarlig, och myten växte lavinartat. Han var nog en mördare. Han var alldeles säkert en yxmördare. Han hade kanske mördat sin mamma. Han hade alldeles bombsäkert mördat sin mamma och lämnat kvar liket i frysen! Han hade mördat sin mamma som låg i frysen och styckat henne och sedan käkat upp henne och han var på rymmen från SÄTER! Där alla yxmördare ju ska sitta inspärrade för de är GALNA!
När vi såg honom komma åkande på sin moppe i motvinden, stort skägg, bister min, så skrattskrek vi av fasa och sprang och gömde oss i buskarna. En yxmördare! På moped genom Kyrkbyn i Gagnef!
Vem han var? Inte en susning. Men troligtvis en medelålders, skäggig, lite sur man som åkte moped för att det var bekvämt, miljövänligt och billigt. Brum, brum! Precis som min man gör idag.
Mina rädslor som barn var definitivt av ett annat slag än barnens idag. Och föräldrarnas med. Idag är vi livrädda för pedofiler. Pedofiler i varenda buske, på varenda dagis, i skolan, på scouterna, på internet. Att skäggiga mannen var pedofil fantiserade vi aldrig om. Sådant fanns inte i världsbilden då, cirka 1980, när en yxmördare var det värsta man kunde hitta på i Gagnef. Även om pedofilerna så klart fanns då, också. Men det visste ju inte vi.
Men idag finns pedofilerna överallt. Mer än de antagligen finns på riktigt.
Nu säger jag inte att det inte är ett allvarligt problem, det är den värsta sortens problem, och det är därför alla föräldrar är så livrädda, men är det ett sådant allomfattande supergigantiskt det-drabbar-varenda-hushåll-i-hela-landet problem och alla barn borde låsas in och aldrig mera gå på scouterna eller alla mammor borde titta extra på barnens pappor för kanske är de pedofiler? Nix.
Samtidigt så känns det som det.
Två parallella spår växer fram.
Det första: sex är en möjlighet. Vi lever i ett hypersexualiserat samhälle där sex leder till alltings mening: uppmärksamhet. Livesex mellan unga killar och unga tjejer i dokusåpor, tuttchocker kors och tvärs, små bikinidelar för bebisar, ständiga undersökningar om svenska folkets sexliv i kvällstidningsbilagorna, pimp & hoe-fester för gymnasister, och nyligen – en exposé över hur killar bäst stajlar sig i regionen runt snoppen i Amelia. Sex finns överallt. Det går inte att komma undan.
Det andra spåret: sex är ett hot. Gruppvåldtäkter, inne, ute, på krogen, överallt – sex i form av öststatstjejer som utnyttjas (inte så hotfullt som sexhotet mot våra barn för det är – allas – andras barn, men ändå).
Och sedan det värsta: när våra barn drabbas, våra fina små barn i pedofilringar, dagispedofilen, pappan som åkte landet runt och sålde sin lilla tjej för bensinpengar, en jävel som jag vill skjuta trots att jag trodde att jag var emot dödsstraff. Hur ska vi komma undan? Kommer någon någonsin undan allt sex? Allt farligt sex? Och om allt alltid måste vara så sexigt är inte alla sexfixerade? Är det inte så att den mystiske mannen på moppen, han som aldrig ler, och som har skägg, är det inte så att han är pedofil? Oron i magen växer.
Jag är mamma till en 1,5-åring och jag kan inte läsa tidningen längre. Jag läser om någon pedofil eller någon sexhärva och sitter vid köksbordet och tänker "jag ska aldrig, aldrig släppa dig ur sikte min lilla älsklingstjej, för då kommer stora pedofilgubben och tar dig". På kvällen kan jag inte sova för jag har sett någon läskig grej på Rapport, och jag är alldeles uppriven över vad som kan hända barnen, och kanske mitt barn om jag inte passar mig.
Men stora pedofilgubben, är han bara en medietrend? En del av vår sexskräck/fascination? En boogieman som ersätts av en ny på 2010-talet, typ stora miljögubben? Fanns det 500 miljoner fler yxmördare på 80-talet än nu idag? Var har alla yxmördare tagit vägen? Eller är det som brott överhuvudtaget – anmälningsbenägenheten är större, inte våldet i sig?
Ja – internet. Jag vet. Och nej vi ska inte ha bredband, och i så fall aldrig, aldrig får hon surfa ensam, och absolut inte ta kontakt med någon på Lunarstorm, Där är det ju också bara pedofiler som alla låtsas heta Lina, 13.
Pedofiler. Överallt. Och yxmördare.

Mitt tillägg: Den här texten publicerades den 28 maj 2005, tre år innan Engla mördades. Jag tycker fortfarande att den har något att säga om rädsla, och om varför vår tids monster skapas. Vi kan inte leva i skräck, även när det händer så fruktansvärda saker. Det är inte ett fenomen i vardagen. Vi kan inte stänga in våra barn av rädsla för att en ful gubbe ska komma och ta dem.

Den nya navelsträngen är trådlös

Det dansas en galen dans på vardagsrumsgolvet. Femåringen rycker och slänger med kroppen samtidigt som hon rullar med ögonen. "Så här gjorde ni förr i tiden!" skriker hon. "Jag dansar som man gjorde på 80-TALET!"
Jag har ingen aning om vad hon har fått det där med 80-talet ifrån, Youtube antagligen, men jag måste ge henne det, hon är faktiskt ganska pricksäker. Man skulle kunna tro att hon suttit i ett hörn på en 40-årsfest och gjort en sociologisk studie på mammor och pappor som dansar loss till Michael Jacksons Thriller. Det är kusligt att se.

Det mesta från "förr i tiden" är konstigt och skojigt. Och visst, det tyckte väl jag med när jag var liten. Men för mig är det hennes värld som inte är greppbar. Jag jämför våra världar och känner mig så dammig. Min forntid där en skrivmaskin med suddremsa var en högteknologisk artonårspresent, hur förklarar man den för en 00-talist?
Min dotter e-postar och röstar på Bolibompawebben, tio minuter efter sändning. Teven och datorn är samma sak för henne. Teven finns i datorn, men i datorn är det bara så mycket mer. Kompisen S. skypar om kvällarna med kusinerna i USA. Ingen av dem tycker att det är konstigt. Det bara är. Själv åkte jag till USA i åratal och ringde hem så få gånger att jag enkelt kunde räkna tillfällena. Att ringa kostade 20 kronor i minuten och slutade ändå bara i att vi frågade om vädret och hur det var (jodå bra tack). Vi skrev brev istället.

Femårige W. har varit på YouTube sedan han var tre. Hur gammal var inte jag första gången jag köpte ett nummer av OKEJ och klippte ut bilder på Gyllene Tider? Sexårige L. har till och med ärvt pappas mobil. Han kan bara ta emot samtal, men ändå. Om håltagning i öronen förr var en milstolpe i vägen mot att bli stor så kanske att få en egen mobil är det nya?
I dagisentrén sitter bilder på barnen. Nästan varje dag byts de ut. Fröknarna tar fram digitalkameran för att dokumentera och när det är lite extra speciellt, filmkameran. Till jul fick alla föräldrar en dvd med en filmatisering av Olles skidfärd, och som bonusmaterial klipp från barnens vinterlek. Jag kallar det "digitalkameran". Vilket barn skulle säga så? Det är en kamera, vilken annan sorts kamera finns det?

Mitt äldsta barn är född in i den digitala världen, en värld jag pratar osäker rinkebysvenska i. Hon tar del av en omvärld som var rena science fiction när jag var barn. Jag kan inte säga att det är dåligt, för det är fantastiskt. Samtidigt - jag tycker lite synd om henne.
Jag undrar över vad all denna möjlighet till kontakt och synlighet gör med oss. Trots att jag är vad expertisen kallar en digital immigrant så har jag redan anammat en del dåliga vanor. När någon stänger av mobilen blir jag vansinnig. Nådd, man måste ju kunna bli nådd. När uppkopplingen hemma är paj får jag ångestkänslor. Det är som att navelsträngen till världen klippts av och jag är ensam på en liten ö. Hur ska det då inte gå för den som är född in i detta?

Den digitala gemenskapen gör det näst intill omöjligt att fly föräldragenerationen och klippa banden. Våra barn kommer aldrig att bli vuxna på egen hand. De kommer alltid att kunna ringa oss på mobilen och vi kommer alltid att kunna nå dem. Det är som sagan om den lilla kaninen som försöker rymma från sin mamma men mamman blir vinden, havet, solen, gräset och berget och omsluter barnet. Det är på ett sätt fint och kärleksfullt men samtidigt läskigt och kvävande – George Orwell som den goda föräldern. Men vad händer när barnet är moget att bli vuxen på riktigt och kanske inte borde bli hittat utan kunna finna sig själv istället?

Jag har inget svar, men jag vet att när 00-talisterna backpackar i Sydamerika kommer vi att få direktrapporter i mobilen med GPS-koordinater. Visst, jag gillar tanken på att världen krymper till en liten by, men ibland måste man ensam gå vilse i storstan för att kunna lita på sig själv. Utan GPS, och utan att räddas av mamma.

En finfin resa till Kungliga Teaaatern

Det hände sig en kväll att vi skulle till oooperan. Kungliga Teaaatern. Vi gjorde så ibland, innan barnet, renoveringsobjektet och kombin. Det var sällan eller aldrig min idé för det är inte jag som är operatokig i familjen (hör hur jag skyller ifrån mig) men likväl, jag följde med på en och annan Aida, Norma och Traviata och jag tog ett och annat glas vin i guldfoajén. Specialen var att sticka tidigare från jobbet, gasen i botten, en burgare i Sala och glida in framför den imposanta byggnaden fem minuter innan start.

Vi brukade göra oss lite snygga, det ska sägas. Jag menar, ooopera! Biljetterna är dyra, publiken är finfin.

På de vida fälten utanför Enköping gick något snett. Ett virrvarr av fjädrar framför motorhuven, en dov duns och sedan - inget. Nu tror ni att jag tänkte: åh gud, vad hände, vi körde på en fågel och begravde den.

Fel.

Jag tänkte: jävlar. Vi hinner inte till oooperan i tid. Biljetterna var galet dyra. Please, please, bara inte han säger att vi måste stanna och göra ren bilen.

Det gör han inte.

"Fan också" säger maken. "En fågel. Stendöd kan man lugnt påstå. Höh. Frontalkrock i 130 på motorvägen. Vi kan inte stanna. Vi hinner inte till oooperan annars. Jag tror att det var en fasan."

"Fasan?" säger jag, lättad/chockad över att vi far vidare. Fasan? Såna som godsägare äter?"

"Mmm...." säger maken.

I Stockholm är trafiken tokigt tät. Vi är supersena, för fasanchocken (skyll på den då) gör att vi har tagit fel avfart. Sedan vi körde av motorvägen har de mötande bilarna blinkat åt oss. Det är oerhört irriterande. Maken undrar om hans extraljus är högt ställda. Det är de inte.

Precis framför ett övergångsställe: en åldring masar sig över de streckade linjerna. Så stannar han till, som slagen av blixten, vänder sig mot oss, gapar stort och pekar ett knotigt finger mot vår bil. Det ser ut som han svär, nästan skriker åt oss. Vi fattar ingenting. Gubbtjyv.

När ljusen slår om till grönt gasar maken kraftigt. Jag vänder mig om, och där står gubben, chockad, pekar på oss och säger något till en dam bredvid.

Typiskt. Framför operan är det redan fullt med bilar. Vi är sååå sena. Och fast mellan bilar som inte rör sig. Längs trottoaren - massor med människor. Alla tittar på oss. Och pekar. De flesta ser tokförbannade ut, några garvar. Det är ett par unga killar. Vad är det frågan om? 

Tio minuter kvar till ridån går upp.

I panik gasar vi in i NK:s parkeringsgarage. Två tonårstjejer med svart kring ögonen, rastahår och hela veganvänsterlooken får syn på vår vräkiga bil. En börjar skrika hysteriskt. Den andra börjar hulka, det ser ut som hon gråter. Och kräks. Visst kräks hon? Ser vi så borgerliga ut? De börjar springa efter bilen. Stanna! skriker de.

"Kör, för fan! Kööör!" skriker jag till maken. Han kör. Runt, runt, ända tills en välsignad liten p-ficka öppnar sig. Ut kliver vi, i den glänsande svarta bilen, han i kostym, överrock och välputsade skor, jag i höga klackar och något svart. Handväska förstås. Och läppstift.

Ridån går upp om fem minuter.

I grillen sitter den. Perfekt centrerad som ett mercedesemblem. Men ett tufsigt, blodigt och alldeles übergigantiskt dito. Den är jävligt död, som dom säger. En jävligt död, jävligt stor fasan. Smack mitt i grillen. Fastkilad. Några kilo fågel som i ilfart - och snigelfart - färdats med oss från Enköping till oooperan. Undrar om vingarna fladdrade i fartvinden?

Maken petar försiktigt på fågeln. Drar lite i ett ben. Den fjädrar lite, men rör sig i övrigt inte ur fläcken. 

Vi tittar på varandra. Tittar runt i det öde p-garaget. Tittar på fasanen i grillen, som tursamt nog är vänd in mot väggen.

Sedan springer vi. Oj, vad vi springer. Mot oooperan.

Vi hinner inte. Vi är tre minuter och en död fasan sena. Vi nekas att gå in i salongen. Det är ett rimligt straff för fasanmordet. Första akten av Lohengrin ser vi på en kass internteve (obegriplig wagnersk smörja: en jättelik svan drar en båt, och på slutet kommer en duva från himlen, den drar också en båt. Tack och lov drar inget fjäderfä en svart Saab) och allt vi tänker på är att i NK:s parkeringsgarage - där står en bil med en död fasan i grillen. "Du tror inte att veganbrudarna ringer polisen?" väser jag mitt i en aria.

Några timmar senare, i NK:s garage. Maken sliter och drar i ett moln av fjädrar. Det knakar i fasanen. Jag tittar feberaktigt efter övervakningskameror och tänker: hur många år innan det här preskriberas, fem år? Tio år? Aldrig?

Vi är helt tinky winky, borta i Lala-land

Det går så himla mycket bra på teve (Larry David! Little Britain!) och jag ser aldrig nåt. Bara Teletubbies. Teletubbies hopsar, teletubbies smeetar teletubbiegjöt, teletubbies ler fånigt och lejker med en hatt. Det är så trist att man storknar. Fyra färgglada jättebebbar med antenner och teveapparater på magen sätter agendan för två vuxna och ett mycket litet barn.

Ja - hon tittar på teve. Hon är 1,5 år och hon tittar på teve, eller video rättare sagt. Varje dag. Hon skriker: tubbies, ja? Ja? Titta tubbies! Nu mamma! och är jag ståndaktig? Nej.

Uppväxt med en 70-talsmorsa som hade någon konstig regel som gick ut på att en halvtimmes statligt tevetittande om dagen (Bolibompa!) var skadligt för hjärnan så satt det förstås långt inne. Moviebox hyrdes vid mycket speciella tillfällen och vi var säkert sist i hela Gagnefs kommun med att skaffa video. (Video=titta på vad som helst, när som helst = våldsfilmer = hjärnskada = oacceptabelt). Och vi var överens i föräldraskapet barnets pappa och jag: teve är inte bra för barn och föräldrar som låter barnen sitta framför teven är inga bra föräldrar. Teven är liksom den elektroniska djävulen.

Vi var ståndaktiga länge, jag har hört om dem som givit upp mycket mycket tidigare, och för all del - hållit emot också. Grattis till er, ni har nog väldigt annorlunda barn än vad jag har. Mycket enklare barn liksom. Inte så krävande.

I alla fall, det var någon fikarast när jag såg grådassigare ut än vanligt, efter en ny upp-och-hoppa-morgon klockan fem, som en kollega tipsade om tubbies. Hon inte bara tipsade, hon tog med sig några band som värsta knarklangaren, log och sade: "här, ta dom här. Det är inte så farligt. Du kan väl i alla fall pröva, en liten stund bara?"

Jag tog med dem hem, med tvekan. Det kändes fult, smutsigt och som vi anträdde en väg där det inte fanns någon återvändo. Och det stämde ju.

"Bara en kvart" sade pappan.

"Ja, absolut inte mer" sade mamman.

"Man vill ju inte att hon ska fastna framför teven" sade pappan.

"Fast det här ska vara väldigt pedagogiskt utprövat för barn" sade mamman.

"Ja, det är ju BBC som har gjort det" sade pappan.

"Hmmm...."

Efter två minuter, där ögonen blev rundare och rundare på det lilla barnet, och man kunde se hur hon liksom söööögs in i tubbiesrutan, då var det kört. Men det såg vi inte - då. För vi satte oss vid köksbordet och åt kvällsmat. Först kastade vi oss maten, som vanligt. Sedan märkte vi hur lugnt det var. Så vi åt lite, pratade. Som två vuxna. Aldrig har snabbmakaroner och korv smakat så gott. Sedan såg vi sambandet - och barnet med de runda lysande ögonen framför de nya kompisarna tubbies. Så missbruket började, helt styrt av egennytta.

"Neeej, jag orkar inte. Det är lördag och klockan är sex. Kan inte du sätta på tubbies åt henne, en liten stund bara?"

"Älskling, mamma ska äta söndagsfrukost. Tubbies?"

"Har hon sett tubbies idag? Inte? Kanske en liten stund då så att vi kan äta kvällsmat?"

"Har hon sett tubbies idag? Jaså? Men inte så länge va? En kvart kan hon väl få titta? Hallå! Mamma har tubbies till dig!"

Häromveckan köpte vi en tubbies-dvd. Outslitlig, till skillnad från de redan väl nötta lånebanden, missbrukade av en annan tubbiesgeneration.

Och så en ögonblicksbild, på väg i kombin till farmor: pappan börjar nynna en sång. Mamman stämmer in. Hon kan den! Den låter trevlig och välbekant. Barnet skiner upp. Så möts de vuxnas blickar i backspegeln, i fasa - vi trallar obekymrat på signaturmelodin till Teletubbies.

En annan flashback: när kompisen ringer och vi har ett sånt där samtal som vi sällan har numera, för det finns ingen tid, och hon säger till det tjatande barnet vid sin sida: 

"Vänta lite, mamma pratar i telefon. Suck. Vänta. Jag ska kolla om det är något barnprogram på teve. Fan också, Bolibompa är slut! Gå och lek!"

Då säger jag förföriskt: "men du kan väl spela in Bolibompa på band... då har du ju något att sätta på när det inte finns något på teve..."

"Men det är ju inte så bra att titta på teve för mycket förstås..." säger hon.

"Jo men lite gör inget....(lång tystnad). Och Bolibompa, helt ofarligt. Sveriges Television, bra för barn, parerar jag käckt.

"Förresten var det någon forskare (anställd av Bolibompainstitutet?!) som nyss sade att det inte alls var så farligt att titta på teve. Till och med nyttigt. Jo nyttigt. Hallå? Vi kan väl prata lite till? Snälla? Har ni inget tecknat hemma?"

30-plus - den osminkade sanningen

Någonting händer med en när man passerat 30. Jag menar inte den där förgrovningen av huden i ansiktet, eller det plötsliga behovet av att smörja hela kroppen med oparfymerad apotekslotion varje gång man duschar, eller det faktum att man betalar räkningar i tid - alltid - och att man tycker att autogiro är en fiffig och praktisk lösning. Nä - jag pratart om den sociala förslappningen.

Mest har det med en själv att göra. Man gitter inte längre, och man är bekväm. Samtidigt som man är fast i föreställningen om att man ännu inte blivit vuxen, med alla de trista acessoarer man förknippar med föräldragenerationen, så är det tyvärr så. Man är inte wild & crazy längre, man vill planeeera sin lediga tid, och spontant umgänge - forget about it! Måste kolla kalendern först.

Goda vänner pratade häromdagen om vuxenpoäng. De hade samlat några nu igen, sade de glatt. Men de är över 30 båda två. Så efter att de sagt det så blev de plötsligt tysta, såg lite tomma ut i blicken - och sedan asgarvade de. Vi kommer aldrig att sluta räkna! slog de fast.

Nä, och inte jag heller, trots att jag borde ha slutat och förlikat mig med min vuxenhet för flera år sedan. Belåtet konstaterar jag hur många vuxenpoäng jag har, som om de vore udda att vara vuxen vid 34. För att ta till en svepande, fullständigt ovetenskaplig förklaring - för min generation tycks det vara fult att inte vara ung. Fult som i fula-gubben-rysligt.

Så här ser min vuxenhet ut. Den är nog normal. Men den får mig att rysa: jag har Coopkort, Ikeakort, Åhlénskort, bensinkort, bibliotekskort, Polarn & Pyretkort och alla kort som går - inklusive 47:ans grillkort - få rabatt på din tionde måltid. Jag sopsorterar och skäller på min man när han kastar papper i röda påsen (kan du någon gång fatta att det där går till pappersåtervinningen, FATTA, FATTA?!) Jag är gift, har barn, villa, kombi i en ful färg (för att det var den enda färg som fanns sade försäljaren och vi hade bråttom och jävlar vad jag ångrar det.) Jag köper kläder för att de är praktiska och billiga, inte för att de är toksnygga, vråldyra och passar på krogen. Jag går inte överhuvudtaget på krogen. Jag går på Coop.

Däremellan, jobbet-Coop-hemma, däremellan finns inget socialt liv längre. Bara social förslappning.

Jag minns att jag tyckte synd om mina och andras föräldrar. De hade råkoll på vad som gick på ettan eller tvåan på lördagskvällarna (åh! en engelsk deckare!), de var ute i trädgården på söndagsmorgnarna och krattade eller rev ogräs, de sken upp nästan otillständigt när det någon gång om året vankades 40-årskalas.

Det kändes så futtigt, så litet, så very-much-inte-jag.

Men nu är man där. Och gör sitt bästa för att det ska vara så. Man räknar ändå vuxenpoäng i sin sorgliga förnekelse av sanningen som andas ansvarstagande föräldraskap och social härdsmälta.

Kanske har ni ett annat slags lördagskväll än jag. Kanske tar ni på er glittriga toppen, snygga kavajen, och sminkar över kråksparkarna, dricker några glas vitt och dansar järnet på Grand eller Bolanche eller vad de där ställena heter som jag senast besökte för fem år sedan.

Jag säger grattis till er! Men är det inte hemskt rökigt? Och hög ljudnivå? Kan ni prata med någon? Kön på toan, hur fixar ni den? Kan ni hålla er så länge? Och baksmälla? Hur gör ni då ungarna vaknar klockan halv sex på söndag morgon och skriker: älling! Älling! Ner mamma, ner mamma! Plingen! Plingen! (betyder mikro).

När vi någon gång gör något överhuvudtaget så gör vi det hemma. Hos oss helst, (nära till nattning och egen säng) eller h os andra närboende (aldrig i en annan stad, för långt borta). Parmiddag-dömd-att-misslyckas kallas det.

Vi träffas tidigt, gud vet varför vi vill att barnen ska vara vakna, men i alla fall, så gör vi. Varje gång laddar vi för ett dunderkalas, och varje gång är det någon som försvinner vid nattningen (somnar i barnens säng), någon som börjar gäspa vid niotiden (har inte druckit vin sedan före jul, måste börja komma ikapp, misslyckas), någon som börjar diska (alltid trevligt att vakna till en ren diskbänk), och någon som längtar hem till egen säng (har inte fått en hel natts sömn sedan 2003).

Vad kul! Det här ska vi göra om - snart! Varför gör vi det inte oftare?! säger vi när vi hastar ut med sovande barn till den fula kombin. Och sedan dröjer det tre månader innan vi lämnar huset igen.

Du får byta om det inte käääänns bra

"Smärtan blir som bortblåst sedan, man har aldrig haft så ont - men det glömmer man snabbt när man får hålla sin bebis för första gången" kvittrade barnmorskan och alla vi blivande morsor nickade duktigt och tänkte "fan vad skönt och bara jag inte spricker och sånt, nää det kan jag inte ens tänka på nu, bort, bort, bort".

Barnmorskan ljög, blåljög. Och vi var så lättlurade och gravida och ingen av oss tänkte ens en ynka sekund på att det var hennes yrke som stod på sin spets med den lögnen.

Übermänsklig smärta som man aldrig glömmer ger ingen vidare bra arbetsmarknad för barnmorskor och då blir de arbetslösa - och då har de ingen falukorv och limpa att sätta på bordet framför sina hungriga skrikande ungar. Sedan blir det a-kassa, depression, lyckopiller och rakt ner i knarkträsket, det lär dom sig på vårdhögskolan.

Det var alltså mycket som stod på spel med det försåtliga leendet.

Men vi köpte allt hon sade, rakt av. Vi satt där i våra randiga Polarn och Pyret-mammatröjor, med svullna vrister och en ständig oro för att den där Treon vi tog för sju månader sedan skulle göra att vi fick missbildade barn, ett kraschat äktenskap och sedan - a-kassa, depression, lyckopiller och rakt ned i knarkträsket.

Vi tänkte inte. Vi skrev förlossningsplaner och drömde.

Nyhetsflash: förlossningsplanen läser de inte (de går ut i fikarummet, garvar och torkar sig därbak med den - eller dig om du har otur).

Jag s-k-r-e-v att jag inte ville ha smärtlindring om det inte absolut var nödvändigt (efter en timma på förlossningen svor jag som en sjöman och bad om piller som jag inte fick. Eftersom jag knappt börjat föda, sade barnmorskan och log ett försmädligt leende.)

Jag skrev också att jag inte v-i-l-l-e spricka eller det där andra onämnbara. (Ville inte. Ha. Som om det hjälper att skriva det. Endera så gör man det eller så inte. Jag gjorde det. Rejält. Både och.)

Inte heller kan ni kräva att byta barnmorska "om det inte käääänns bra". Endera så har ni en barnmorska där, eller så inte. För det mesta så finns hon ju inte i rummet ändå.

När hon är där, var glad, be snällt och le om ni kan. Bjud henne på den där godispåsen du tänkte mumsa på men inte orkar för att du spyr mellan värkarna. Ge henne korsordstidningen (!) du och din man packade i väskan för att lösa mellan värkarna. I fall det hela blev t-r-i-s-t. (Godiset åt jag upp i tristessen på BB, korsordstidningen ligger kvar i handskfacket på bilen.)

Blivande morsor, det ni bör överväga är att byta till en reservman innan ni åker till förlossningen. Det man ni har kanske inte räcker till för pärsen. Kanske ska ni ta med er mamma istället. Hon har åtminstone sett er i en hög med kräks, blod och bajs förrut, och ändå älskat dig passionerat.

Förlossningsrummet är en krigsskådeplats, och det har män a-l-d-r-i-g varit med om, hur mycket de än tjatar om att tälta i skogen med gubbarna och marschera och skjuta på tallar och allt det där dom gjorde under lumpen innan försvaret monterades ned till två rostiga bandvagnar, några kaffekokande lottor och en limosinservice för ÖB och grabbarna.

Skillnaden mellan de två livsdanande storheterna är att föda barn är på r-i-k-t-i-g-t. Det finns inga lösa skott om man säger så. Inga låtsasbarnmorskor som springer omkring med låtsassugklockor och skriker låtsasorder till låtsasmorsor som låtsasgrinar för att de har så låtsasont. Och bortrationaliserandet av födandet kommer aldrig att äga rum så länge ansvaret ligger på kvinnor.

Warstories, tjejer. Det är sådana man belönas med när man klämt ut minst en fyrakilosbebbe eller sprättats upp för att slita ut en annan. R-i-k-t-i-g-a warstories att skryta med så att lumparkillarna svimmar. Kom ihåg det. Och glöm för all del inte: barnmorskor säger aldrig Sanningen. Det finns en fempoängskurs i hur man virrar bort blivande morsor. Den har dom gått, varenda en.

Vi slog till och hamnade i husägarhelvetet

I fyra år sprang vi omkring på visningar i stan och punktbevakade hemnet.se. För varje år steg priserna på obegripligt fula mexitegelkåkar och klaustrofobiskt små 20-talsvillor med källardusch och svampangrepp upp till taknocken.

Mäklarna svarade smidigt "tja, jag vet inte..." på varannan fråga vi hade om både uppvärmning, buller, fuktskador och annat.

Vet du inte? frågade vi upprört. Näe... men jag kan ta reda på, svarade mäklaren ännu mera smidigt - och ringde inte oss utan sålde huset till den som var villig att betala istället. 

Säljarens marknad, kallas det visst.

Under tiden sade vi nej till det ena objektet efter det andra, till en början för att tapeterna var fula (vilka skrattretande rookies vi var) till slut för att vi inte hade råd - även om vi då börjat nicka gillande åt den utmärkta pannan från Gustav Vasas tid och oooat och aaat åt den fullständigt genuina 60-talslooken i badrummet, och det snajdiga köket med mossgröna luckor, orange kylskåp och brungul plastmatta med repor i.

Sedan blev vi desperata. Vi bodde i och för sig i en stor lägenhet mitt i stan, men vi ä-g-d-e ju den inte. Vi såg hyrespengarna rinna genom fingrarna, och snåla som den äkta gangsing och räfvåling vi är så smärtade det.

Så vi slog till och hamnade i husägarhelvetet. Efter en budgivning via sms. "Helt nytt" sade mäklaren entusiastiskt. "Ni kan följa buden enkelt via telefonen."

Varför just sms var så bra fattade vi inte. Vi var bara två par som bjöd så det var inte direkt komplicerat. Men vi blev taggade så fort det pep i luren. "Nu jävlar" sade vi. "Nu ska vi ge dem ett sms att bita i". Så det gjorde vi. Och vi vann. Vad vi betalat högst för var vi däremot inte helt säkra på. Men h-u-s-ä-g-a-r-e det var vi.

Vad skulle två världsfrånvända akademikertöntar vars händer på sin höjd smutsats av tidningssvärta med ett helt hus till? Ett gammalt hus? Riktigt gammalt, typ panna som skriker och bönar efter dödshjälp, källare som luktar - källare. Eller fukt, kallas det visst. Fönster som flagnar, ett svartbyggt garage och en köksfläkt som heter Futurum (den 25-åriga garantin gick ut 1973, så i sommar tar vi den med på Antikrundan för att få den värderad.)

Våra vänner fnissade och förfärades förtjust (mängden anekdoter att förmedla om de ohändiga till andra vänner såg ut att bli lovande, en källa till hånskratt som aldrig skulle kunna sina) händiga, snälla pappa suckade i smyg, och svärfar såg sammanbiten ut (kan ni inte bygga nytt? Mexitegel är bra. Det har din bror. Utan källare ska det vara. Ni behöver väl förresten inte flytta, måste ni? Ska ni ha barn?) 

Ja, det skulle vi, visade det sig. Och sedan flyttade vi in. Planerna var oändliga, Martin Timell en husgud och gravidmagen stor som den slemmiga hårpropp vi rensade ur badrumsavloppet när golvet svämmade över. Våra egna färdigheter missförstådda och underskattade av alla.

Vi pratade vitt och brett om allt vi skulle göra. Själva förstås. Vi började dregla så fort Ernst kom på tal, vi köpte heminredningstidningar och inledde varje ny bekantskap och konversation med: ja, nu när man är husägare så...

Första vintern skottade vi i och för sig inte gången ned till postlådan. Vi gick den långa vägen runt istället. Vem orkar skotta varje gång det snöar? Gör du det? Jaså?!

Men med oss är det som vanligt, snöskottning, husrenovering eller till och med städning - det är alltid mycket snack och ingen verkstad - alls.

När snön töade förra året kom sommarens blomkrukor och utemöbler fram, med vissna blommor kvar. De repade sig inte, märkligt nog.

Men utemöblerna fick en skön patina.

En ny värld öppnar sig

En helt ny värld öppnar sig vid tre år.
Inte en meter hög är hon ännu, ändå märker vi hur hon sträcker sig, i allt hon gör. För det mesta räcker det inte, men strävan har börjat.
Och hon mäter. Hela dagarna upptar det tankarna: när är hon stor, vem är hon större än (lycka, lycka) vad får stora barn göra som inte små barn får (se på andra halvan av Bompa, gå ut på gården själv, vredesmod, tårar) vet vi att hon har en stor kompis som heter Simon och en än större kompis som heter Nora, som är sex år, och när ska hon själv bli så stor (snart! snart! helst i morgon!)? Varje bevis för att hon "inte är så liten som en beebis" ger en tillfredsställelse utan motsvarighet. Och upptäckten att det finns en värld oberoende av mamma och pappa, förutsatt att de alltid-alltid finns i bakgrunden, den svindlar och tjusar.
Nu finns så mycket mer att härska över, och så mycket mer hon behärskar, även om det fattas exakt sex centimeter innan hon når en meter. Och exakt vill hon vara, så var och varannan dag måste mamman mäta henne med tumstocken, så att alla eventuella förändringar dokumenteras. Så komplex är världen nu att hon förstår att saker växer och förändras, men ännu är den inte större än att en älskad tygkatt kan mätas om och om igen mot köksväggen i förhoppningen om att "kanske han också växit längre, mamma".
På dagis planeras för en utflykt. Dagen innan går det knappt att sova, för i morgon ska alla gå på rad långt bort i skogen, kanske 300 meter, till en plats där man kan grilla korv och springa runt. Och kissa utomhus!
Förväntan är det nya, förväntan och längtan. Men varje ny möjlighet har sin statiska motpunkt, varje skutt framåt betyder två steg bakåt i sånt hon redan kan (sitta själv på toan, ta av sig skorna, hjälp mig, hjälp mig).
Vardagliga händelser kräver särskilda, omsorgsfullt utförda ritualer, annars rasar universum, och bara en lång stunds trumhinnespräckande skrik kan jämna ut saker och ting, men inte förrän skriket övergått i tyst snyftande och alla inklusive grannarna på andra sidan brandväggen fått sin beskärda del av lidandet.
Pyjamasen i rätt ordning, vattenglaset fyllt innan tandkrämen ska på, en älskad bok som går att läsa två gånger varje kväll i en månad (Lilla Anna och Långa farbrorn på Stora havet), en smällpuss på munnen i samma ögonblick som lampan släcks. Men först röda spöklampan i hörnet på.
Pappan glömmer att håret ska borstas varje kväll, och får en förmaning av henne. Man måste det, och man kan inte glömma det, och hursomhelst är inte bra. Det finns regler.
Å andra sidan kan man göra vad som helst, vara vem som helst, ha makten att skapa en låtsaskompis som heter Ulla och en blå elefant som heter Agnes Elefant. Man kan fantisera att man är en tjuv om natten som ostörd smyger ur mammas rum, som trippar ner för trappen för att bygga en legohäst som flyger i luften och far hela vägen till stora Konsum för att hämta tårta, kanelbullar och svartvinbärssaft.
Men med tårtan flyger man hem, för att ge den till mamma. Mamma som (fasa/lycka) sovit trots att äventyret pågått!
Med ett stort gäsp börjar mamman kvällsritualen: "Det var en gång en flicka som hette F..."
… och hon var inte så trött! fyller barnet frustande i, som hon gör varje kväll.
- Hon hade en mamma som hette A och hon..."
"…var alldeles väldigt trött!" säger barnet belåtet.
Och trötta mamman och pigga barnet bygger en saga tillsammans. Samma ritual varje kväll, nya äventyr hela tiden. Ofta är mamman lite disträ, hon har en halv tanke på disken, jobbet och om hon ska hinna se nyheterna, men ibland ger hon sig hän. Då tänker hon att hon är en förträfflig förälder, och hon borde göra det här oftare, hitta barnet i sig.
Andra gånger är hon sitt vanliga tankspridda jag och drar sagan rakt upp och ned utan miner och utrop. Det verkar, märkvärdigt nog, inte göra någon större skillnad för barnet, bara sagan rullar på.
Också det är nytt, innehållet fascinerar mer än den som levererar det, tänker mamman. Det är utveckling, så ska det vara!
Samtidigt känner hon sig lite stött. Borde inte hennes apande få större effekt, förtjänar hon inte det?